All just a dream in the end

Jag är rädd.
Rädd att glömma.
Rädd att jag aldrig kommer att glömma.
Rädd att jag aldrig kommer att kunna associera närhet med någon annan.
Rädd att varje gång jag sluter mina ögon så är det dina ögon jag förväntar mig att se in i när jag öppnar dem igen.
Rädd att aldrig kunna intressera mig för någon annan, att alla andra alltid kommer att blekna i jämförelse.
Rädd att aldrig kunna bli kär i någon annan.
Rädd att alltid undra vad som kunde ha blivit.

Man vill alltid ha vad man inte kan få, eller?


Viktigt att komma ihåg i sammanhanget är att jag VET att jag inte är besatt av honom. Jag är besatt av min bild av honom, som jag VET har ett par strateriskt utplacerade pixliga fläckar. Jag vet. Men det hjälper inte så mycket som man skulle önska.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0