I will tell you a story that's never been told
Dagens tema : Varför jag inte vill bli romantisk med fula personer, eller rättare sagt: personer som känner sig fula.
Att något är ytligt gör det varken lättare att hantera eller mindre verkligt.
Efter att ha passerat min tid som tonåring så kan jag konstatera att jag vet en del om mig själv. En av dem är att jag är föränderlig, till och med i ständig förändring. Men vissa saker tycks förbli likadana, även om man skulle önska motsatsen.
En av dessa är hur min partners bild av mitt utseende påverkar mig, min psykiska stabilitet och min relation till min partner.
Det är ganska enkelt. Om min partner verkar som att dende inte uppskattar mitt utseende blir jag naturligtvis nojig över alla saker jag själv inte är helt nöjd med i mitt utseende. Jag funderar hur jag ska kunna bli lika perfekt för min partner som min partner är för mig, och min hjärna rationaliserar i sin vänlighet bort det ännu värre alternativet att min partner inte känner för mig som jag gör för denne (i alla fall till största del), och drar istället slutsatsen att jag helt enkelt inte är snygg nog.
Eftersom jag i verkligheten sällan är fullt så ful som jag i mina värsta stunder inbillar mig, får jag en hel del positiv uppmärksamhet för mitt utseendes skull, och den positiva förstärkning som uteblir från min partner får jag då från andra håll. När det händer uppstår en hel kaskad av reaktioner inom mig; jag blir glad över, och klamrar mig desperat fast vid de komplimanger jag fått, stolthet över känslan av att få rätt (då jag i grunden har en positiv självbild och den bekräftas), och besvikelse, ilska och frustration mot min partner som inte uppskattar mig.
Om personen som ger mig min desperat efterlängtade bekräftelse är en person med romantiskt och/eller sexuellt intresse i mig, är risken stor att jag 1, om det är en ointressant person: utnyttjar situationen lite, eller (värre) 2, om det är en person som faktiskt är intressant: utnyttjar situationen, diskret suddar ut mitt mentala streck mellan vad som är okej i ett förhållande och vad som är otrohet, och/eller kärar ner mig i stackaren.
Mina personliga erfarenheter, som även verkar delas av andra, säger mig att personer som känner att de är för fula för sin partner, eller på andra sätt inte duger åt sin partner, ger partnern mindre positiv förstärkning av rädslan för att partnern ska upptäcka just detta faktum att de är för bra och/eller snygga för dem, och då följaktligen lämna dem.
Eller, om man ska vara kortfattad och mindre pk, så är min erfarenhet att killar som jag "är för snygg för" är snålare med komplimanger än snyggare diton, och då lockas jag mot otrohet för att rädda mitt självförtroende.
Jag önskar att jag efter 4 år kunde släppa den defensiva position jag intar när jag får kritik för vissa delar av mitt utseende, men de såren är fan fortfarande för djupa. Jag behöver uppskattning för mitt utseende av min partner (om jag hade haft någon), hur väl jag än vet att kärlek inte handlar om utseende.
Inga logiska resonemang biter, det är inte förhandlingsbart.
Att något är ytligt gör det varken lättare att hantera eller mindre verkligt.
Efter att ha passerat min tid som tonåring så kan jag konstatera att jag vet en del om mig själv. En av dem är att jag är föränderlig, till och med i ständig förändring. Men vissa saker tycks förbli likadana, även om man skulle önska motsatsen.
En av dessa är hur min partners bild av mitt utseende påverkar mig, min psykiska stabilitet och min relation till min partner.
Det är ganska enkelt. Om min partner verkar som att dende inte uppskattar mitt utseende blir jag naturligtvis nojig över alla saker jag själv inte är helt nöjd med i mitt utseende. Jag funderar hur jag ska kunna bli lika perfekt för min partner som min partner är för mig, och min hjärna rationaliserar i sin vänlighet bort det ännu värre alternativet att min partner inte känner för mig som jag gör för denne (i alla fall till största del), och drar istället slutsatsen att jag helt enkelt inte är snygg nog.
Eftersom jag i verkligheten sällan är fullt så ful som jag i mina värsta stunder inbillar mig, får jag en hel del positiv uppmärksamhet för mitt utseendes skull, och den positiva förstärkning som uteblir från min partner får jag då från andra håll. När det händer uppstår en hel kaskad av reaktioner inom mig; jag blir glad över, och klamrar mig desperat fast vid de komplimanger jag fått, stolthet över känslan av att få rätt (då jag i grunden har en positiv självbild och den bekräftas), och besvikelse, ilska och frustration mot min partner som inte uppskattar mig.
Om personen som ger mig min desperat efterlängtade bekräftelse är en person med romantiskt och/eller sexuellt intresse i mig, är risken stor att jag 1, om det är en ointressant person: utnyttjar situationen lite, eller (värre) 2, om det är en person som faktiskt är intressant: utnyttjar situationen, diskret suddar ut mitt mentala streck mellan vad som är okej i ett förhållande och vad som är otrohet, och/eller kärar ner mig i stackaren.
Mina personliga erfarenheter, som även verkar delas av andra, säger mig att personer som känner att de är för fula för sin partner, eller på andra sätt inte duger åt sin partner, ger partnern mindre positiv förstärkning av rädslan för att partnern ska upptäcka just detta faktum att de är för bra och/eller snygga för dem, och då följaktligen lämna dem.
Eller, om man ska vara kortfattad och mindre pk, så är min erfarenhet att killar som jag "är för snygg för" är snålare med komplimanger än snyggare diton, och då lockas jag mot otrohet för att rädda mitt självförtroende.
Jag önskar att jag efter 4 år kunde släppa den defensiva position jag intar när jag får kritik för vissa delar av mitt utseende, men de såren är fan fortfarande för djupa. Jag behöver uppskattning för mitt utseende av min partner (om jag hade haft någon), hur väl jag än vet att kärlek inte handlar om utseende.
Inga logiska resonemang biter, det är inte förhandlingsbart.
